Är det för sent?

I morgon är det måndag igen - ångesten över jobbet har börjat smyga sig på, igen.

Det känns i hela kroppen & helst skulle jag bara vilja krypa ihop & sova tills den dagen jag mår bra igen, där jag känner igen mig själv.

Anledningen tror jag är att läget på sjukhuset är så ansträngt.

Det är personalbrist samt att trycket av patientflödet är helt absurt.

I torsdags kväll skulle jag hjälpa en kollega att hämta en patient från Avc (Akuten).

Kände mig spänd, orolig & rädd under den korta biten som det är dit.

Vi hämtade en man som var äldre, hade svårt att stå på sina ben vilket gjorde att vi fick hjälpa honom med förflyttning till en annan säng.

Jag kände hur hela mi kropp spändes av just patientkontakten & ville bara där ifrån.

Väl på avdelningen gick jag ifrån så snabbt jag kunde, spenderade resten av arbetstiden i de 2 köken vi har på avdelningen. Gömde mig med arbetsuppgifter i köken.

När jag tidigare har varit på jobbet har det gått bra, jag har hållit till i köken & det finns ALLTID saker att göra. Diska, göra kvällsmackor till patienter, koka kaffe till patienter/personal, duka i ordning inför middag, fylla på i kylarna, beställa mjölk mm mm.

Jag har trivts i min lilla köksroll men tror snart att den tiden är över - alltså att jag får återgå mer & mer till patientarbete men är orolig. Finns många orosmoment & frågor som snurrar.

Har jag blivit rädd för patientkontakten?

Kommer ångesten/oron någonsin försvinna?

Kan jag säga NEJ till kollegor som ber om hjälp?

Kommer jag kunna säga NEJ till mig själv?

Kommer jag att kunna lugna ner mitt tempo?

Kommer jag kunna ha en boll i luften istället för 10?

Är det för sent?

Är rädd!

Jag får se hur veckan blir - annars är det kanske dags med ett samtal med chefen.

Bild från i höstas när jag hälsade på på avdelningen.