Detta skulle vara min först arbetsvecka efter semestern men det gick inte.
I helgen ringde jag till jobbet o sjukanmälde mig, det var jobbigt att höra min kollegas röst för jag saknar alla goa vänner jag har där. Saknar skitsnacket, skratten o kramarna som vi spontant ger varann emellanåt. En uppskattning som behövs så mycket i vårat yrke.
Det jag inte saknar är stressen.
Den långvariga stressen som har varit min vardag sen september 2013.
Det var då jag började jobba igen efter mammaledigheten.
Trodde ALDRIG jag skulle hamna i samma situation igen som innan Oscar föddes men är där, igen.
Nästa vecka har jag ett möte med vår företagsläkare på sjukhuset, hoppas vi kan komma fram till en plan som gör att jag kan komma tillbaka med dunder o brak men det är inte så lätt.
Jag måste först ändra mitt beteende o hur lätt är det när man jobbat som man gör i alla år.
Är ju väldigt effektiv av mig på jobbet o har gärna många bollar i luften men det är ju även därför som jag hamnat där jag är idag... tyvärr.
Nu gäller det för mig att ta en dag i taget, inte planera vad som SKA göras utan endast göra det jag VILL o framförallt ORKAR.
Min familj stöttar mig till 100%, är så glad för det, de ger mig styrka o kraft men framför allt
KÄRLEK.
En bok att varva ner till, rekommenderas.
Detta är en lömsk sjukdom för sjukdom är det ju.
Det syns inte på mig att jag mår dåligt, det sitter inombords o då inte bara i huvudet.
Det värsta med detta (utmattningssyndrom) är att jag känner mig så värdelös.
Varför är jag sjuk när inte min kollega är?? (har dock flera kollegor som är/varit i samma sits)
Varför klarar jag inte av att jobba?
Varför känner jag så här?
Funderingarna är många.
För att jag ska ta mig vidare så har jag börjat skriva ner mina känslor o har 3 mål om dagen.
På så sätt har jag annat att fokusera på o om jag inte klarar de 3 målen så är inte jag sämre för det,
då tar vi nya mål dagen efter.
För mig är inte målen samma som mat utan det är så enkelt som en vardagssyssla.
Idag var mina mål: städa ugnen, läsa i min Ernst bok o ta en dusch.
Svårare behöver det inte vara, en dag i taget o en sak i taget.
Kämpa på, det är flera som hamnar i samma sits och ofta är det de som är mest engagerade och snälla personer som hamnar där. De som ger och gör för mycket och ändå vill ge och göra mer. Eller det är min tanke i alla fall. Det är de som kämpat mest och vill så mycket, och det är ju inte dåligt, men man råkar ofta glömma sig själv.
SvaraRaderaEn annan fråga, jag har för mig att du skrivit att du har slutat röka? Tips på hur man kan gå till väga för att lyckas?
Tack för din kommentar o det är nog så eller är så att den som ger o gör för mycket vill mer.. tyvärr.
RaderaFör mig var det lätt att sluta röka, jag blev gravid. Fanns inga andra alternativ än att bara sluta, är glad att jag lyckats vara rökfri i över 5 år nu. Finns en bok som många rekommenderar som heter "Äntligen ickerökare-det enkla sättet att sluta" av Allen Carr. Läst att många lyckats med hjälp av den. Lycka till!!
Hade varit kul att veta vem du är o kanske har du en blogg att följa?
/Hanna
Krya på dig Hanna, en lätt sjukdom som man kanske lätt kommer tillbaka i ditt yrke. En dag i taget som du skriver, sakta men säkert hoppas jag att du blir bättre och bättre och starkare för var dag som kommer. Kramar Tina
SvaraRaderaTack vännen. En hopplös sjukdom som tyvärr inte syns utanpå. Om du träffar på mig så ser man inte att jag är sjuk.. en dag i taget! Kramar
Radera