Långsamt. En dag i taget i slowmotion.

Tänkte uppdatera er lite om hur jag har det just nu.

Jo, det funkar. En dag i taget.

Vissa dagar känns helt OK o när jag tänker på jobbet så känns det som om det skulle funka att jobba.

Tror jag ja.

Sen när jag kommer längre in i tanken så är det jättejobbigt. Tårarna kommer o jag får en panikkänsla inombords.

Nu var det ett tag sen jag fick panikångest (1 v sen) men det är ju dels för att jag inte behöver tänka på att gå o jobba än på ett tag o sen försöker jag släppa tankarna helt på jobbet.

I fredags besökte jag företagssköterska (Hälsan & Arbetslivet) inför mitt läkarbesök som jag ska ha i veckan o under vårt samtal insåg jag att jag har en bit kvar att gå.

Det kommer ta tid o det måste få ta tid.

Vi bestämde att jag ska gå på samtalsterapi hos en terapeut där jag bl a ska få lära mig att säga NEJ!

Jag måste bli bättre på att sätta gränser o säga nej.

Detta gäller i mitt yrkesliv för hemma är jag väldigt duktig på att säga nej o backa något steg o ta det lugnt men har svårt att dra ner på tempot. Det är något jag måste kämpa med.

Hur hamnade jag här igen?

Jag hann aldrig riktigt rehabilitera mig efter förra omgången då jag hade utmattningssyndrom 2011.

Under tiden blev ju jag gravid o var sjukskriven under hela graviditeten. Jag fick annat att lägga fokus på. Jag slapp att tänka på jobbet o började leva i en bebisbubbla istället.

Sen när mammaledigheten var slut så var det rätt in o köra igen. Så nu har jag hamnat i samma sits,

3 år hann jag jobba innan kroppen sa ifrån.

Vid förra tillfället gick jag en kurs som heter "Balans i livet" o fick mycket verktyg/redskap att arbeta med men när vi flyttade för några månader sen så slängde jag allt.

ALLT hamnade i soporna för jag skulle ju INTE bli sjuk igen.

Jag mådde ju bra.

Ha ha ha, va skrattretande. Typiskt.

Tänk att jag 3 månader efter jag slängt mina "verktyg" skulle bli sjuk igen.. suck!

Det finns de som säkert undrar hur jag kan vistas på offentliga platser där det vistas mycket folk såsom Liseberg eller mataffären.

Vanligtvis brukar man dra sig undan stora folksamlingar där det även är mycket ljud o surr runt omkring men för mig går det bra. Kan hantera det. För det är folk som jag inte känner.

När jag var sjuk 2011 tog det lång tid innan jag ens vågade ut genom dörren.

Det jag inte kan hantera är tex släktkalas eller stora familjesamanställningar.

Orkar inte svara på en massa frågor... frågor om hur jag mår, hur länge jag ska vara hemma, vad händer sen, vad gör du på dagarna.. ja, ni förstår.

Orkar inte o det gör att jag istället stannar hemma men det förstår min man o dotter.

Även min svärmor förstår.

Har världens bästa familj som är sååå förstående o ger mig så mycket kärlek o styrka att klara av varje dag. De ställer inga krav på mig, förväntar sig inte att maten ska vara klar på em eller att jag ens ska ha gått upp ur sängen (när jag är själv hemma o lillkillen på dagis).

De pushar mig till att vila, att sätta mig ned med en kaffe o bara låter mig vara. 

Just nu lever jag kravlöst o det är en skön känsla.

Jag gör bara det jag orkar o vill göra på dagarna.

Vill jag städa så gör jag det men om jag inte orkar är det helt ok det också.

Snart är september här o jag har väntat ett år på den månaden.

Ingen sjukdom ska få stoppa mig då en weekend med min man väntas i Stockholm för att se "Phantom of the Opera"

jag längtar ihjäl mig!

Är inte det rehab så säg! Att få göra något man verkligen vill o längtar efter, utan krav.

Om det är något som just du funderar på så fråga mig.